Hem

Det lyckades. Efter mängder med blod, svett, tårar och X antal crackers med ost, lyckades jag lämna in historiauppgiften i tid. Det var myyycket tack vare min kära syster som hjälpte mig genom denna fruktansvärda process. Det slet lite på våran relation, Mikaela var inte helt nöjd med sin anställning som pluggbiträde och arbetsvillkoren var icke rättvisa enligt henne. Men... det får det vara värt! Jag lyckades i alla fall lämna in den med en hel halvtimme till godo.


HAHA fail på att det ser ut som att jag försöker lifta.

Ikväll blir det utgång. Har shoppat lite nya kläder idag (som belöning för veckans hårda arbete på gården) som behöver invigas. Ska senare möta Isabelle och dra till Color och senare ska Felicia och eventuellt hennes vänner haka på.

Idag har jag också haft redovisning utav talkshowen vi hade som uppgift i svenska. En fruktansvärd upplevelse för mig trots att jag bara hade tre ynka repliker. GUD säger jag bara.
   För att göra en kort historia lång kan jag berätta lite om bakgrunden. Hela klassen blev indelade i grupper om fem under en svenska lektion, och fick i uppgift att skriva manuset till en talkshow som vi sedan skulle spela upp - i aulan. Så fort jag hörde ordet talkshow fick jag en klump i magen som skrek "NOOOOOOOOOOOO!" i slowmotion. Anyway, vi bestämde att vårt program skulle vara anpassad för femtioplussare och vi skrev ett roligt manus. Min roll var att jag skulle vara en tjej som var fruktansvärt ful och rynkig, från början, men som skulle få en makeover i programmet. Min första och längsta replik var "Det började när jag var tjugo år. Det var då jag fick min första rynka. När jag kliver på tunnelbanan flyttar folk flera säten ifrån mig och när jag går ut på gatan börjar barnen gråta." som svar på frågan "Berätta din historia".
   Jag var som sagt redan nervös så fort jag visste att vi skulle göra en talkshow. Men jag blev otroligt lättad när jag såg hur lite jag skulle behöva säga. Jag blev faktiskt riktigt lugn av att veta det. Men så kom domedagen. Idag. Jag kunde knappt sova igår och låg och repeterade min lilla replik. På väg till tunnelbanan kände jag lite halvt ångest, men sedan när jag kom till skolan och träffade min grupp kändes det lite bättre. Fem minuter innan vi skulle göra entré på scenen i aulan fick jag typ panik. Kände mig helt knäsvag och jättestressad. När vi började entrén kändes det helt okej att gå in på scenen. Jag satte mig på stolen och låtsades lyssna på programledarens presentation av programmet. Och sen kom den. Meningen jag fruktat.
"......Berätta din historia! :)"
"...Jaaa du. Var ska man börja...? Hehe... Jo, det startade väl när jag var tjugo år..... (rösten börjar spricka lite och jag känner hur läpparna börjar rycka) .... Det var då jag fick min första rynka. (Läpparna rycker som fan och rösten blir gråtfärdig) ...när jag går ut på gatan börjar barnen gråta... (GRÅTFÄRDIG RÖST!)....Och när jag åker tunnelbana........(vid det här läget kände jag hur tårarna inte var långt borta).....*sänker huvudet* .....Det är svårt....."
"...EH... jag förstår det. Ja för att gå vidare..."

Jag. höll. seriöst. på. att. börja. gråta.
I. AULAN.

Efter att vi blivit klara med talkshowen skämtade jag till mina övriga gruppmedlemmar om att "jag levde mig typ in i det så mycket så jag nästan började gråta HA-HA-HA!". Dock tror jag inte dom förstod ätt jag seröst höll på att börja gråta. TUR att min roll var typ skriven för att man skulle vara ledsen för annars hade det ju blivit skitpinsamt!
   Skönt liksom. Jag kommer aldrig våga prata inför folk igen. Grejen är att jag är inte nervös för att prata intför folk. Jag är nervös för att se nervös ut. Som att mina händer skakar. Det gör dom nästan jämt. Men det i kombination med att man håller i ett (fladdrande) papper och står inför trettio pers och försöker hålla ett skitointressant tal om amerikanska religionen, ser jättetafatt ut. Och det gör mig nervös. När jag ser nervös ut. Tack vare detta har jag börjat bli nervös på riktigt och nu har mina dumma läppar börjat rycka (sådär som dom gör när man försöker stänga inne gråt).  Och min röst ska vi inte tala om ens, den håller bara inte. Jag blir helt gråtig. Hela jag förvandlas till en gråtande sörja som borde springa hem till mamma och stanna där, typ.


Jaja.... vad ska man göra?